Fjärde boken om Nemi och hennes gulliga grannar Pigg och Spiken. Om att vilja passa in och att göra något dumt, trots att man vet att det är fel. Men också om att det oftast går att lösa, bara man ber om ursäkt.
Äntligen ska Nemi få rida ut med Pigg igen. Men när hon får reda på att hon och Karla ska rida tillsammans med barnen från ridskolan känner hon osäkerheten växa. Hon har ju inga riktiga ridgrejer, bara gamla fula gummistövlar och vanliga byxor. Mamma säger att det är dyrt och att hon får önska sig när hon fyller år, men det är ju idag hon behöver grejerna. Alla andra kommer se proffsiga ut, som riktiga ryttare. När Tildes visar sina nya ridhandskar på bussen väcks Nemis avundsjuka, och när Tilde låter handskarna sticka upp ur väskan känns det som ett hån. Det är nästan som att Tilde vill att Nemi ska ta dem. Eller inte ta, bara låna en dag. Det kan väl inte vara så farligt?